SÖNER

Självlysande urtavla

Luminiscens (självlysande)

Självlysande urtavla och visare på en klocka är ett tydligt tecken på kvalitet.  Få om ens någon av de billigare (även många etablerade märkesklockor saknar detta) klockorna har investerat i luminiscerande komponenter.
Om du hittar en klocka med självlysande detaljer kan du vara säker på att det är en kvalitetsklocka.

De första försöken med att applicera luminiscens på armbandsur går tillbaka till tiden omkring första världskriget. På den tiden handlade det om att blanda det radioaktiva materialet radium med zinksulfid. 


Genom åren blev hälsoeffekterna av radium mer känd och mängden radium som användes i klockor minskades gradvis till en punkt då en klocka hade en 1/100 mängd radium jämfört med klockorna från tidigt 1900-tal.

Herrklockor i stål med läderarmband och självlysande urtavla från SÖNER

1968 förbjöds användningen av radium i armbandsur vilket krävde nya lösningar. Tritium blev då valet. Tritium aktiverades via samma metod som radium; radioaktivt tritium blandades med zinksulfid. Skillnaden mellan radium och tritium är nivån av strålning och halveringstiden. Mängden strålning från radium är på toppen av den vetenskapliga skalan medan tritium är i andra änden med en strålning som kan jämföras med att röntgas på sjukhuset. Samtidigt är halveringstiden för radium 1.600 + år och för tritium är halveringstiden endast tolv år. Det är därför många tritiumklockor från 1960-talet sällan har någon luminiscens kvar på sina komponenter.

Även om tritium är mindre radioaktivt än radium fanns det fortfarande hälsoaspekter att ta hänsyn till under 1960-talet. På samma sätt som med radium på 1920-talet ledde användandet av tritium till nya reformer och förordningar. Urtavlor som använde tritium märktes med "T" eller "TT" eller "H3", symbolen för tritium, tungt väte.

Allt medan tritium användes i klockorna fortsatt man sökandet efter andra alternativ för att producera luminiscens. Detta ledde till användningen av helt nya ämnen, ämnen som inte var radioaktiva och som inte kunde alstra luminiscens av sig själv utan som krävde en yttre ljuskälla, ett s.k. fotoluminiscerande material. Radioluminiscerande material som tritium är aktiva hela tiden medan de fotoluminiscerande materialen måste "laddas" av en extern ljuskälla för att aktivera den självlysande egenskapen. Omedelbart efter laddning är en fotoluminiscerande klocka normalt ljusare än en radioluminiscerande klocka. Däremot kommer ljusstyrkan att minska med tiden då den ”laddas ur”. Ljusstyrkan hos en klocka med tritium kommer att förbli konstant hela tiden.

I slutet av 1990 hade användningen av tritium med zinksulfid mestadels fasats ut till förmån för de icke radioaktiva ämnena.

Behovet kvarstår 

Även om material och processer för att skapa luminiscens för klockor har förändrats under årens lopp har behovet och användningsområden kvarstått. Och än idag är självlysande visare och urtavla ett tydligt tecken på en kvalitetsklocka.

 

Klockor herr - Herrklockor - märkesklocka från SÖNER
VÅRA KLOCKOR

Få nyheter och erbjudanden